Idag tog vi en låång promenad i Norvik ganska tidigt. Det var så fint väder, ett härligt ljus och naturen har börjat få alla fantastiska färger...

 Jag vet inte vad som har hänt den här sommaren men jag (och herrarna) har stött på en massa ormar under våra promenader. Jag vet inte om de blivit fler eller om det bara slumpat sig så just i år - men något konstigt är det.  Norvik är nog, i och för sig, ett paradis för ormar, och där har vi sett flera. De flesta levande men även någon överkörd. Både snok och huggorm. För bara tre veckor sedan såg jag den största huggorm jag någonsin sett. Den låg alldeles still på vägen där vi kom och gick och var väldigt lik en pinne...en stor pinne och alldeles svart. Som tur var hann jag se den och hann kalla in hundarna bara några meter innan ormen. När vi stannande fick den fart och ormade sig iväg in bland buskarna - men jag kunde se honom/henne på nära håll och inga gula fläckar... så då var det allt en huggorm. Huga! En hon var det nog också då de är större än hannarna.

Jag är ju en sån djurvän och har absolut den filosofin att ormar (och alla andra varelser) ska leva och är till nytta men jag har blivit lite rädd för dem den senaste tiden. Kanske därför att jag har sett så många och verkligen inte vill att hundarna ska bli bitna - och även börjat bli lite skraj för egen del då jag hört talas om folk som blivit rejält dåliga efter ett bett. Så kanske är det därför som jag sett så många just i år...jag har blivit mer vaken och alert när det gäller ormspaning :). Eller är det så att de blivit fler...nu när vårt klimat blir allt varmare så lär väl ormarna både klara sig och trivas bättre!

Så idag tog jag på mig stövlarna (istället för sandaler som jag älskar att gå i så länge som möjligt) och jag hade lite ormfunderingar innan jag gick ut. Men, det är ju september och ändå något kallare så de håller sig nog "inne" i sina hålor tänkte jag... så matten och herrarna vandrade runt i skogen, bland bergen och ut på klipporna. Herrarna gick efter mig och jag vänder mig om och ...AHHH  H J Ä L P  jag ser hur det slingrar och vrider sig mellan baktassarna på hundarna som står några meter bakom mig. HELVETE - NEEEJ...skriker jag och Hr Albin tar ett skutt och Malte står glatt kvar med ormen kringlande runt tassarna och jag känner att nu är det för sent - nu är han biten. Så tar även kungen ett skutt framåt och min nästa tanke blir VAD ÄR DET FÖR EN ORM???

Och det är också en stor orm, grönbrun och den HAR TVÅ GULA FLÄCKAR!!! Puh, stånk och pust...EN SNOK! Inget gift, ingen snabb färd till veterinären utan bara en livrädd omtumlad snok som säkert tror att den precis har klarat livhanken där den slingrar iväg och en matte som kan börja återgå till normalpuls igen...Jag passar på att skrämma herrarna för ormen, visar dem på den och säger USCH, FY och AJAJ med hög läskig röst. Hr Albin har helt klart fattat galoppen - Kungen däremot är nog knappast rädd. Han tänker nog; ja, ja matte men det som sker det sker! Och inte tror jag att ormen bet honom heller - the snakecharmer King Malte I.

 Kungen på berget innan precis innan han tjusade ormen. 

 Jamen, det var väl en fin lite vattenpöl att ställa sig  i och svalka tassarna och passa på att dricka lite ur....

 Å så här fin blev man om tassarna och munnen när man hade stått i den där DYpölen ett tag...helt svart! Och det är bara så typiskt käre Hr Albin.

 Ännu högre upp på berget.

 Kungen bland höstfärger.

Hr Albin i det vidunderliga ljuset.

Hr Albins öron fladdar i vinden.