RIP ❤️  Älskade Albin ❤️

28/5 2003 - 19/8 2016 

Himlen  har fått en ny klar stor vit stjärna!

Vår genomsnälla, trogna, vackra, ståtliga, humoristiska pudelpanter Albin har lämnat oss idag. Sorgen är så stor men sån glädje du gett oss, så mycket du lärt oss, så många vackra, roliga, tokiga minnen och så mycket ömsesidig kärlek och respekt vi ge varandra! Tack för allt älskade vän och spring nu  med all din kraft, humor och glädje tillsammans med käraste Malte någonstans där uppe tills vi ses igen!

❤️Älskar dig för alltid och kommer alltid att sakna dig och älskade Malte❤️

Min målning  "Grönt är skönt II" (akvarell/torrpastell)  är med på Vårsalongen i Nynäshamns konsthall, Biblioteket. Utställningen pågår tom 12 april. Ca 50 konstnärer är med så det är många olika tekniker och sätt att uttrycka sig på som du kan se där..kul tycker jag med alla olika varianter av skapande!

Älskade Malte 10 februari 2015.

För en månad sen idag, den 10 februari, lämnade Malte min mig, husse och Hr Albin. När jag höll dig, min kära vovve, i armarna och kände och hörde att du slutade andas och veterinären sa att ditt hjärta slutat slå var det något som gick sönder i mig...

Och det tar sån tid för mig att hela mig ... Jag saknar dig så, tomrummet du lämnat efter dig är så stort och tillfällena då jag påminns om dig dyker upp hela tiden och får mig att gråta. En så stor del av mitt liv var och är mina hundar och Malte var min första egna hund. Den som jag längtat efter så många år. Och mitt liv med hund blev ändå många gånger bättre än vad jag någonsin kunnat tänka mig. Ett speciellt liv och ett enormt intresse. Med så mycket kärlek, vänlighet, värme och respekt – han för mig och jag för honom. Och som du kände mig Malte min...du visste.

"Till Malte min..." heter den här målningen som jag målade precis efter att Malte lämnat oss.

Och alla har varit så snälla. Familj, vänner, grannar och andra hundägare som frågat var min andra hund är och förstått min sorg, som visste hur tajta vi var och hur mycket han betydde. Och många är det som också saknat Malte. Han gjorde intryck på många vår vänlige, vackra Malte.

Bästaste vänner..

Saknad är Malte också av sin bästa hundkompis och vår andra hund. Hr Albin har inte riktigt varit sig själv sen Malte dog. Jag har märkt hur han tittat och lyssnat efter sin vän vid många tillfällen. Och även om han  såklart inte har varit opåverkad av min och husses sorg så har jag sett att han varit deppig på något sätt. Men i hela hans liv har Malte funnits med honom...bara sju månader skiljer dem åt i ålder. Slumpen gjorde att vi hade två gamla hundar... så måtte älskade Hr Albin hänga med ett tag till. Och nu han har börjat bli sitt gamla jag igen – en underbar spelevink och lyckopudel som får även en ledsen matte att skratta... och han behöver ju mig som den gamla vanliga matten! Vilken otrolig tur, käraste Hr Albin, att du finns, att vi har dig!

Käraste Hr Albin, vår lyckopudel...

Och i mitt i den absurda situationen, i allt det jobbiga som hände, så gick det ändå så fint till...vi fick några fantastiska sista dagar med vår älskade Malte, vi hann göra nästan allt han tyckte om, vi var honom så nära, han slapp svåra smärtor och tiden för när vi var tvugna att lämna varandra blev nog så rätt som den kunde bli. Och han fick leva ett helt hundliv, drygt 12 år och tre månader blev han fast han var så sjuk som liten och vi inte visste om vi skulle få behålla honom då. Inte alla eller många har den turen med sina djur när de måste lämna varandra...att de hinner säga hejdå.

Någon av de sista kvällarna...

Men så är det, älskade finaste Malte min finns inte fysiskt här hos mig och oss längre, men i mitt hjärta så känner jag att du har en plats som alltid är din och där jag kan minnas dig och så småningom kan bli glad över allt vi gjort, allt vi var för varandra min trogne vän. Jag glömmer dig aldrig någonsin och jag kommer alltid att älska dig och längta efter dig, Malte min....

Älskar dig Malte min....alltid.

Libera/Robert Prizeman/Ian Tilley – Stay with me

The beauty of the trees

the softness of the air

the fragrance of the grass

speaks to me

And my heart soars

Dan George

Så var vi snabbt där igen...jul och det nya året! Och redan är det över....Har haft en bra och skön julhelg och till nyår hyrde vi en stuga i skogen så att de gamla pudelfarbröderna (och matten) slapp bli stressade av dessa jä... raketer...Så vi fick ett lugnt och skönt nyår åsså ! Hoppas ni alla får ett riktigt tokbra 2015 :) !

Into the wild

with a love for nature

and all of its beauty

Feel wild and free and

let only the sky be your limit...

Ha en fortsatt skön sommar :) !

Så ska jag pröva något nytt. Jag ska göra collage av sånt jag redan målat, det kan t ex vara halvfärdigt eller bitar som blivit över när jag har beskurit för att rama in. Sen kanske jag målar lite i det också för att få ihop det hela. Får se vad det kan bli.

Så ska jag också måla några STÖRRE tavlor - det var ett tag sen sist. men jag gillar det. Minns när jag kom till min första akvarellkurs med mitt jätteblock och de andra hade små små block och läraren kommenterade att det var ovanligt att nybörjare ville måla så stort..men det ville jag. Nu är det lite problem eftersom min atelje är så liten, man behöver liksom kunna backa några meter för att kunna se helheten och vad man håller på med men jag får ta större dukar som ändå inte är vrålstora. Har några 90 x 90 cm till att börja med. Ska också använda mig av stora penslar och inte pilla så mycket... återigen får se vad det blir. Ser fram emot det...

Så är Alla Helgon helgen är här igen. Det är mörkt och blött och hösten börjar bli så där trist som den kan vara i november. Mitt humör svänger, jag känner mig ledsen och vemodig just den här tiden. Tänker på dem som inte är här mer...som jag tänker på annars också men just nu så blir det mer av allihop. Samtidigt. Saknar dem så mycket. Undrar.

Tycker inte om att säga hej då överhuvudtaget och till de som gått bort är hejdået (om man ens hinner säga hejdå) så förbaskat absolut . Åtminstone här, åtminstone så vet ingen. Jag har svårt att förlika mig med döden fast jag vet hur naturlig den är...och med mitt tankesätt om naturen och naturens kretslopp så är den så absolut naturlig och självklar. Och ändå så gör den så ont att jag inte vill ha med den att göra. Men jag måste. Alla måste som lever, som har turen att få leva.

Hittade en dikt i mina gömmor som tröstar mig och kanske kan trösta andra som sörjer någon, så här står det;

Gråt ej vid min grav

Jag finns ej där

Jag finns i solens spegelblänk på havet

Jag finns i vindens lek över ängarna

Jag finns i höstens stilla regn och varma färger

Jag finns i vintergatans stjärnehär

Och när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter

är det min röst du hör...

Vet inte vem som skrivit den men den är så fin tycker jag. Imorgon skall jag på kyrkogården och tända ljus, det känns bra. Fullt av folk som är ute i precis samma ärende, att minnas sina kära som vandrat vidare. Då känner man sig mindre ensam och det gör inget att man är ledsen. 

Nu lyssnar jag på Roxette Roxette – Things Will Never Be The Same .

Så var det konstrunda Nynäshamn/Haninge i helgen. Vi var tre konstnärer/målare som ställde ut på Folkets Hus, förutom mig så hade även Per Dahlin och Marie Klementsson sina målningar där. Det gick bra och på lördagen var det många som hittade till oss - söndagen var sämre men vi  fick ändå en del konstrundebesökare.

Nästan alla mina målningar var nya, gjorda det senaste halvåret. Den ovan, akvarell med äpplen heter "Lika olika" (sålde jag) och den nedan, "Fågelbär" (också såld) blev klara förra veckan. Så nu har det varit intensivt ett tag men nu tar jag lite semester ´- åtminstone från målningen, i alla fall rent praktiskt. I skallen tänker jag bilder hela tiden... Och ute är det nu höst och jag har en massa blommor som gjort sitt och ska bli jord igen via komposten + en massa annat som fått inta väntläge då det blir rätt intensivt och fokuserat på att få allt klart inför en utställning.

Så sammantaget var det en bra helg för mig, träffade nya människor bl a då konstnär Per som var trevligt sällskap och som bjussade på Mariannegodis ;) och knöt en del andra nya kontakter. Och det är viktigt. Att någon vet att man finns och vad man gör. Målandet är ett ensamjobb och jag trivs bra med det men att synas då och då är inte fel... 

over and out/

Fast vad är väl allting eller nånting utan musik o nu lyssnar jag på John Mayer – Say Fin!

(I Citronträdet II)

..Så utställningen i hamnen blev av men vi lyckades pricka in den enda regniga dagen på nästan hela, eller åtminstone halva sommaren! Bra gjort! Regnväder är inte det den optimala situationen för en utomhusutställning och det var in i det sista osäkert hur vädret tänkte bete sig men till slut så blev det till ganska stora delar ösregn, ganska stora delar småskvätt och liten del uppehåll :). Jag hade laddat med stor grön ful presenning då jag ju visste att osäkerhetsfaktorn var hög...och den kom till användning så gott som på en gång och blev det som sattes upp först. Häpp!

Men vem har sagt att allt ska vara så förbannat enkelt  - så uteutställning i regn lärde mig något nytt igen - det är lite för mörkt under en mörkgrön presenning, man syns dåligt och ser dåligt, det kan komma både små och lite större vattenfall på eventuella besökare om det kommer en kastvind underifrån och liksom förvandlar lätt hängande vattenfylld presenning till ballong...

Sålde, trots vädret och lite folk, en stor tavla till ett par som verkligen gillade sin nya målning. Och det är viktigt för mig att mina målningar skall komma till nån som tycker om dem. Mycket. Och det är ju nästan alltid så men om de t ex köps in av en konstförening för utlottning kan det väl antagligen hända att det blir nån som tar/får den för att just den blev kvar. Och det känns inte bra om jag tänker på det. Fast det är ju ändå så att de som valde min tavla till sin förening gillade den...

(Close Cover)

...och nu verkar det som (efter vad jag har hört från de som köpt tavlor av mig från just konstföreningar) att mina målningar har blivit "valda" och fått goda hem. Ja, en aning knasigt är det där men så är det för mig. Goda hem skall de ha...De är liksom mina själsfränder efter att jag hittat på och målat dem.

Den raraste som jag känner, min käre storpudelgubbe Malte, (Kungen) är numera med i en bok. Det är en ny tjock bok som heter Din Hund (hundraser i Sverige och hundens liv) bra både för nybörjare som tänker skaffa hund och för de som redan har hund. Där finns han med som en av representanterna för pudeln. Å så fin han är min raraste vovve... Bilden är tagen av en fotograf som heter Lillemor Böös.

Så har jag varit på min norrutresa. I Ångermanland, Medelpad, Jämtland och Västerbotten har jag stannat till. Precis som alltid så känner jag mig så vidunderligt fri när jag åker norrut.

Jag blir varje gång förundrad över hur vacker naturen är och jag sitter och njuter när jag alldeles ensam kör genom miltals med skog, berg och sjöar. Ett antal år gamla kalhyggen med massor med mjölkört eller rallarros eller alamunken och högt höstgulrött gräs blir så vackert i kvällsljus. Å tack till alla er som jag fått hälsa på - det var så kul att se er!

Jag har ju tidigare skrivit om hur horder eller hjordar med larver invaderat mina blommor på altanen. Och inte bara blommorna utan även mina salladsodlingar i lådor som jag hade i år. Min ruccola var bara pinnar men den fick ändå stå kvar för jag ville se vad som hände; äter de små verkligen upp allt?(Svar nej; de lämnar faktiskt stjälken)  Och vad händer sen? Jo sen, när larvarna flyttat vidare, så kom den fantastiska ruccolan igen. Nu växer den som bara sjutton och jag smakar av den lite så där lagom för nu vill jag se vad som händer sen igen...Kommer den att blomma? Hur ser de blommorna ut i så fall? Så ruccolan får fortsätta stå på tillväxt.

 Kunde också se när jag jämförde bilder från min altan i sommar att det växt till sig trots allt. Ganska rejält...och nu i mitten av september är det ännu grönare.

(altan i juni)

(altan början av augusti)

Idag lyssnar jag på "Close Cover" av Wim Mertens.Wim Mertens – Close cover  Den hade jag i öronen när jag målade tavlan ovan med samma namn...Lyssna - den är så fin.

thats all for now från

Så...som vanligt susar sommarmånaderna förbi. Snabbare än sist - som nästan allt som har med tid att göra. Farten ökar. Det gäller att hänga med och hinna med. Fast än är väl drygt halva augusti kvar men det märks att sommaren allt mer ger sig för denna gången. Och att den fina, sköna hösten som jag tycker så mycket om börjar ge sig till känna. Med, så småningom, klar luft, vackra färger och ett slags lugn. Vilken tur vi har som bor här och har årstiderna, växlingarna, förändringen...något att längta efter, se fram emot och för några, att fasa för. För mig är vår och höst höjdarna. Det värsta och det som får mig på dåligt humör är fuktig tokvärme, blåsigt hällregn eller en rejäl blöt snöstorm - då vill jag också fly...fast inte särskilt långt.

Annars mycket målande nu. Det går gott. Har ett antal vallmoakvareller inramade och klara. Lika roligt att måla dem den här gången. Det var ett tag sen sist. Och jag har, som jag skrev om tidigare, hittat ett favoritpapper, Montval 270 g. Så jag ska göra fler akvareller innan utställningen den 31/8. Det är i alla fall min tanke. Vi får se hur det går med den där tiden... Motiv är ännu inte riktigt klart. Blir troligtvis frukter...kanske en och annan fågel...kanske lite lite guld i nånstans...

 ("Vallmominnen I")

Så har jag gjort min senaste akryltjej klar, det här är "Dansar.."

("Dansar...")

När jag målade henne kom jag på att jag skulle måla ihop henne med min andra akryltjej som fick byta namn till "Bland Rosor". Så nu har jag gjort mitt livs första diptyk som det heter på finspråk...och diptyk betyder just "dubbeltavla". Men de funkar var för sig, som "enkeltavla", tycker jag.

("Dansar...Bland Rosor")

Och för några dagar sedan satte jag igång med två landskapsmålningar...ihopsatta i datorn som idé...men kanske finns landskapen ändå nånstans? Tänkte måla dem i akryl då jag har lite sån där tidsbrist men så kände jag starkt att jag skulle måla dessa i olja. Och så blev det. Efter att ha skissat upp dem i akryl så bytte jag till olja. Å ja, det går. Oftast är grunderingen på dukar och pannåer gjorda med akrylfärg i vitt innan man målar olja (eller akryl). Men man ska inte göra tvärtom sägs det. D v s lägga akryl ovanpå olja. Oljefärgen är så fet att det är risk att akrylen släpper... Fast det har jag såklart också gjort men då har det varit fråga om väldigt små färgpartier. Och det har så vitt jag vet gått bra...

 (akrylskisserna av mina landskap) 

 (här har jag börjat måla i olja)

Mina stora förhoppningar på mina blommor i sina stora krukor med sin goda jord har drastiskt grusats. Nån eller rättare sagt hundratals små fjärilslarver har satt stopp för det. Effektivt. De käkar som de aldrig kommer att få käka igen. Och de har säkert alldeles rätt. För inte många kommer att hinna bli vuxna fjärilar. En av dem har puppat in sig bland en av blommorna så den ska jag följa och se vad det blir för något.

Men de har verkligen gått bärsärk bland blommorna och särskilt bland bladen. Och nu växer det ju ändå och ser rätt grönt ut men inte som det skulle ha gjort om de små liven lämnat mina blommor ifred. Ja, ja några blev i alla fall i sommar riktigt mätta, och troligtvis nöjda, och man kan ju glädja sig åt att ha fött upp vackra fjärilar eller möjligtvis, mindre vackra flygfän, i sommar då. Mycket larver var det som sagt men däremot mindre bladlöss ..så tack för det !

I dag lyssnar jag på Simon & Garfunkel – The Only Living Boy In New York . Min gamla LP (Bridge over trouble water) med gamla favoritlåtar som aldrig liksom blir för gamla... eller varför inte lyssna på Simon & Garfunkel – The Boxer. Så bra!

Mina favvogubbar bland blommorna.

Har lyssnat på vacker filmmusik av John Barry. Bland annat har jag hört John Barry – Main Title (I Had A Farm In Africa) från filmen Out of Africa (Mitt Afrika) med Meryl Streep och Robert Redford. Den handlar om danska författarinnan Karen Blixen och hennes liv under de sjutton år som hon bodde i Afrika, närmare bestämt i Kenya. En faschinerande historia om hennes kaffeplantage, kolonialism, och de människor hon träffade där och då. Och musiken till filmen är så fin! Precis som Barrys musik till Born Free, John Barry – Born Free  (Född Fri) som också handlar om Afrika och särskilt om lejonet Elsa som var uppväxt bland människor men som tränades till att återvända till djungeln och den afrikanska savannen. Klicka på länkarna, lyssna, känn Elsas frihet och känn Afrika!

Och mer Afrika - käre brorsonen Anton har startat eget företag - www.afrikahalsa.se  där han säljer hud- och hårvårdsprodukter som i huvudsak kommer från Afrika. Företagsidén fick han under en resa i Marocco förra året då han själv provade på en del av produkterna med gott resultat. 

Nu har stolta fastern provat arganolja och den kan jag verkligen rekommendera. Jag tar lite, några droppar, i mitt hår som är torrt och det liksom håller i hop sig mycket bättre och blir mer glans. Så använder jag samma olja som hudfuktare, makeupunderlag (går snabbt in i huden) och den funkar jättebra för det också. Även där endast några droppar så det är väldigt drygt. Har väl aldrig varit speciellt bekymrad över rynkor - det är väl så där alldeles naturligt när man nu har turen att bli äldre - men de jag har under ögonen har faktiskt blivit mindre när huden blivit så mycket mjukare av oljan.

Arganoljan kan du köpa för 179:- hos Afrikahälsa, inte speciellt dyrt med tanke på vad andra fuktighets- rynk-, hårvårds- produkter kostar. Och som sagt DRYGT !

Prova vet ja! Just nu har han ett specialerbjudande, se nedan;

I går började jag att måla akvarell ute på altanen. Skönt ! Det är till att börja med nya vallmotavlor på gång. Har fått beställning och förfrågningar via nätet. Det är många som har gillat mina vallmomålningar så det är bra att ha några på lager. Och jag säger då bara det...akvarell...det är den mest, i sig själv, fantastifulla färgen tycker jag. Man styr såklart en aning (jo det är mycket teknik åsså) men sen så hittar den på egna små vägar att blanda sig, att torka, hur pigmenten kornar sig och annat. Det gör det så intressant att måla med dessa vattenfärger. För även om motiven är lika, i det här fallet vallmosar, så blir aldrig målningen densamma. Det är helt omöjligt även om man skulle anstränga sig. Färgen tillåter inte exakta upprepningar som både olja och akryl skulle göra på ett helt annat sätt.

Jag använder ett 270 grams papper från Montval med grov gräng eller rättare sagt ganska gropig gräng. Har provat det förut en gång för länge sedan och jag gillade det då och gör det även nu. Pigmenten stannar i groparna och det blir en speciell effekt av det. Ska inhandla fler av dessa papper. Det är annars en liten egen historia just vid akvarellmålning, att hitta det papper som passar hur man målar. Jag föredrar mycket grov gräng och vill att det skall vara en hög gramvikt, gärna 300 gram. Men detta papper känns som sagt som om det blir min kompis...

Annars så är blommorna som jag nu planterat och satt på min altan klara att sätta igång och växa som bara den. Jag har dragit "ner" på antalet krukor i år, brukar komma upp i dryga 100 men i år var det, sist jag räknade, omkring 70. Fast större så arbetsinsatsen blev väl ungefär lika. Men nu hoppas jag att de (blommorna) belönar mig för sina stora krukor, sin goda jord och blommar och växer som bara den så att jag får sitta i min djungel senare i sommar :) !

Och så till något helt annat...jag vill åka till USA nångång, hyra mig en bil och åka omkring och se det stora, galna, fantastiska landet. Då ska jag spela dagens låt för mig och den som följer med om och om igen;

Johnny Cash – Highwayman och sen ska jag spela Waylon Jennings, Willie Nelson, Johnny Cash, Kris Kristofferson – Silver Stallion Yiihaa...

(blomresan nr 1, börjar med ganska mycket vitt och grönt...)

Man går liksom igång på andra saker nu än vad man gjorde när man var en aning yngre men den här tiden på året blir jag wild and crazy...och det beror på blommorna. Nu är det tid att shoppa loss och få njuta av blommornas alla färger och former hela sommaren och långt in på hösten. Och jag släpper mig själv lös i plantshoppar av olika slag - jag far runt och tittar på blommor, provar blommor mot varandra - det kan ta timmar för det finns hur många kombinationer som helst, blommor i olika färger och former som kan testas för att se hur de passar mot varandra. Det hela är lite som att måla och stoort nöje !

(blomresan nr 2, bilen full av blommor igen även om det inte syns. Sen så blev det en resa till...och kanske blir det ytterligare än. Alla blommor har ju inte kommit än - några måsten kvar t ex stora tobaksblommor...)

Så målandet är fortfarande en aning eftersatt p g a mitt vår/sommarbrukande - jag håller på med den andra rosenträdgårdsmålningen som jag inte riktigt vet hur den kommer att se ut till slut - men här är början, vi får se var den tar vägen...

 Har fått inbjudan till "100 m konst",en endagarsutställning som hålls i samband med Skärgårdstinget i Nynäshamn den 31 augusti. Och där tänker jag vara med och räknar med att ha en del nytt att visa då. Så det är bara att hoppas på att det blir bra väder, vid regn och åska blir det inställt. 

I Norvik har nu ejdrarna och andra fåglar fått ungar. Så små, så söta, så utsatta. Inte många av de små kommer att bli vuxna. För ejderns del beror det till stor del på människan och all skit vi släpper ut - ofta föds ungarna  för svaga om honan ens är stark nog att lägga ägg. Fast så är det nästan med allt och alla som håller på att utrotas, förstöras, förgöras... det är vi människor som ställer till det.

Jag har återfunnit och återvunnit gammal musik som jag lyssnade på för många år sedan. Mycket speciell och en speciell sångare;

Pavlov's Dog – Standing Here With You

Här ovan är ett ex på mitt nya sätt att skissa i datorn som jag skrivit om tidigare. Jag har plockat från några av mina tidigare målningar och satt ihop dem på ett nytt sätt. Så har jag använt några foton som jag har förändrat och till sist ändrat färger, kontrast och mättnad. Det är vansinnigt kul och jag blir så inspirerad att måla. Sen är det svårt att få dem lika färgstarka men förhoppningsvis så händer det annat bra på vägen när man målar. Det blir en annan bild som det alltid blir för mig när jag målar, skissen tar nya vägar - och det är mitt mål - att bilden tar över och jag bara har att följa med.

Har blivit mycket vårstädande ute ett tag nu och målandet har fått mindre tid. Det gillar jag inte egentligen men så blir det det här tiden på året om man vill få igång växandet också... och det vill jag ju gärna. Men det är bra att längta också. Målarkraften blir ännu starkare då. Så snart är jag på gång igen.

I vackra Norvik har ensamma tärnan äntligen fått sällskap av sina kompisar. Det tog ett tag och jag funderade var de andra tagit vägen men nu är de där och de har börjat häcka på den lilla ön precis utanför Norvikudden. Lovely! Så är svalorna där igen, vet inte vad det är för sort men ska undersöka saken. De jagar längs klippkanterna efter småkryp i världens fart. Vilka mästare i snabbflygning och manövrering. Nästan likt fladdermöss...Örnen hade ett litet helsike med en efterhängsen mindre fågel som inte alls ville ha någon örn i närheten. Så modiga de är - så mycket mindre men flyger efter örnen och nyper till den och ger sig inte förrän den gett sig av. Stort mod och en otrolig snabbhet i små fåglar - och vi som känner oss så överlägsna alla andra arter?

För övrigt så såg jag på Eurovisionfestivalen igår. Då blev jag inspirerad igen. Av den bästa låten...mystisk, vacker; Anouk – Birds !!! Jag ser färger och en bild igen. Den ska jag måla!

(här har jag precis börjat måla, grundat skissat upp tjejen, ljusa och mörka färger, formen på rosenbusken)

Just nu har jag två nya målningar på gång. Det här är den ena som går under arbetsnamnet "Never promised you a rosegarden" och det kommer den antagligen att heta också. Namnen kommer till mig ganska lätt när jag "känt in" min målning lite grann. Den andra har jag inte hunnit titta på så mycket än att den fått något namn. Ibland målar jag efter t ex låttitlar och då finns namnet där redan från början men i det här fallet så målar jag efter de skisser som jag gjort i datorn och därför kommer namnet efter att jag börjat måla när jag "ser" vad den heter...

När jag skissar i datorn har jag använt mig av målningar som jag redan gjort men sätter ihop dem på ett annat sätt och ändrar färgerna som jag vill. Jag använder även foton som jag tagit. Och lägger till nytt. Det är väldigt spännande och gör att jag kan testa och ändra i all oändlighet om jag har lust. Något alldeles nytt för mig i jämförelse med mina superenkla vanlig blyertsskisser.

När jag börjar måla min datorskissade bild så förändras den i ett steg till...jag kommer in i den nya bilden och så glömmer jag min skiss - det gör jag med alla mina skisser om det går bra...den nya bilden tar över. Och så försöker jag att lyssna till vad mina tankar spontant säger till mig att jag ska göra när det gäller färgerna och formerna. Om t ex ordet ultramarin dyker upp i mitt huvud använder jag ultramarin för det som jag just då ska måla.

(rosorna har kommit till, tjejen tydligare, mörkat och ljusat, fler lager med färg, starka färger )

Jag försöker att bli mer och mer lyhörd för den här intuitionen - känslan. Lita på den, lyssna på den och vad den säger om färg och form. Och va fa..., det går alltid att måla över och måla nytt om den skulle ha "fel". Men sen jag började att måla på det här sättet så går det bättre och bättre tycker jag, det inte bara känns bra, det blir väldigt roligt att måla också. Fel och fel förresten - det är en av tjusningarna med att måla så här fritt och ur sin fantasi - inget är "fel" :)!

Annars så har det varit otroligt vackra, kyliga vårdagar nu ett tag. I Norvik såg jag härom veckan uppåt 80 ejdrar. Så snart kommer ådorna att ligga på ägg därute - eller de har säkert redan börjat. Idag träffade jag först på hr/fru havsörn relativt nära, ljusa färger tydde på en äldre fågel. Mäktiga vackra! Jag får återigen lust att flyga. Så hade en ensam tärna tagit sig hela vägen från södra Afrika och flög omkring och sökte efter sina tärnkompisar. De kommer nog när som helst också. Brukar vara ett tiotal par som häckar i Norvik varje sommar.

Det blåste mycket även idag och ensamma tärnan ryttlade länge, länge i vinden. Det var som om han stod alldeles stilla. Jag tycker att det verkar som om dessa havsfåglar njuter av blåsten. De flyger uppåt och neråt, stannar, svävar, surfar och utnyttjar verkligen den enastående förmågan som de har. Och att bara tänka på hur de små varelserna kunnat flyga så långt och hitta så precis dit de ska. Naturen! Igen! Jag är imponerad.

 (igår såg hon ut så här och börjar bli klar, färgerna är något dämpade, det saknas mer ljus och mer mörker men sen så...)

The Orchestral Academy Of Los Angeles – Love Is Blue (L'amour Est Bleu)

passar både naturen och "Rosegarden"  och har en sån fin melodi, jag har gillat den sen jag var liten...Är en gammal melodifestivallåt tror jag...

(Blow Up - Norvik 2013, akryl)

Så har jag med tavlan ovan på årets Vårsalong i Nynäshamn i kommunens konsthall vid biblioteket. Utställningen pågår t o m 6/4 och visar verk av ca 50 konstnärer. Jag lämnade in två målningar och den här kom med. Den andra kan du se längst ner i inlägget. Temat för vårsalongen var 2013?! och mina båda målningar handlar om Norvik och det som troligtvis kommer att ske under 2013  -  byggstart för det 44 hektar stora hamnbygget.

Jag är som bekant ingen anhängare av projektet. De viktigaste anledningarna till den övertygelsen är de här;

Storleken och nyttan... Hamnen skall, som sagt, bli 44 hektar och det älskar förespråkarna att berätta om. Det vill säga, det är en mycket stor hamn. Storleken är viktig för somliga – det vet vi. Men vad gäller hamnen i Norvik så är det obefogat att bygga en sån jättehamn med tanke på de konsekvenser den för med sig särskilt vad gäller miljön. Och det faktum att ingen har efterfrågat den.  Förutom då Stockholms Stad som, av olika anledningar, vill få bort lastbilstrafiken från stan. Stockholms hamnar har inte behövt visa att det är någon samhällsnytta med hamnen och fått stark kritik för det.  Det går alltså att totalförstöra 44 hektar skärgårdsnatur och, på grund av det geografiska läget, se till att öka koldioxid-utsläppen rejält, i kommunen, landet, världen, utan att behöva visa på nyttan. Stockholms hamnar har inte heller behövt visa att de har kunder. ”Bygger vi kommer de” sa Stockholms Hamnars fd vd, Christel Wiman på ett möte som jag besökte på frågan om de hade några kunder. Tänk om ”de” inte kommer då? De hamnar som redan finns i och nära regionen har sagt att de klarar av att både ta emot de stora (obs storleken igen) fartyg som kanske, kanske kommer att trafikera området i framtiden och alla de varor som vi kan tänkas behöva. Och säkert lite till... Dessutom byggs nu flera av hamnarna längs ostkusten ut. Inseglingen till Norvik må vara väldigt bra, men det som inte alls är bra är att containrarna och lastbilarna inte ska stanna i Nynäshamn utan det blir många mils körning t o r innan man når ut på eller tillbaka från motorvägarna där den största delen, mer än 2/3 delar, av godset skall fraktas till destinationer utanför Stockholmsregionen. Så – hur är det möjligt att man kan få orsaka så mycket negativa konsekvenser för miljön både nära och globalt och inte ens visa att det är någon nytta med det.  Och alldeles för ofta baseras uttalanden, och även det som är skrivet, på någonting som inte kan kallas för annat än förhoppningar, gissningar och önsketänkanden. Så jag undrar; är det någon som kan, i siffror eller konkret på annat sätt, visa att detta hamnbygge är nödvändigt som Stockholms hamnar, Nynäshamns kommun och Stockholms stad hävdar så var snäll och förklara. Jag vill gärna veta för att kunna förstå förstörelsen.  Hamnen, miljöpåverkan lokalt, nationellt och globalt -  nyttan, behovet? Ingen som jag har frågat har hittills lyckats svara på ett övertygande sätt, inte heller finns förklaringen i det som jag läst, men jag vill verkligen veta för att förstå. 

Sen så är det varuförsörjningen... Precis lika konstigt som det är att det går att bygga en hamn som inte behövs är det som Stockholms hamnar, Stockholms stad och Nynäshamns kommun ständigt upprepar, där de spelar på någon slags oro som inte finns, nämligen de ständiga hänvisningarna till  "varuförsörjningen”.  Vårt kommunalråd Anna Ljungdell var efter Miljööver­domstolens ja till Norvik märkbart lättat för allas vår skull över att varuförsörjningen var ”tryggad”.  (Och citeras då direkt, på ett positivt sätt tillsammans med Leif Stenqvists uttalanden efter domen, på en aktiv ”klimatförnekares” hemsida... a sign?)

Min fråga är; har denna varuförsörjning någonsin varit hotad? Är det någon, förutom nynäshamnspolitiker, Stockholmsstadare och Stockholmshamnare, som sovit dåligt om natten för att vi inte i framtiden skulle fortsätta att bli fullständigt översvämmade av varor? Varför har vi aldrig hört talas om detta hot tidigare? Är inte framtidscenariot snarare precis tvärtom - att vi måste tänka om vad gäller att konsumera? Hur mycket vi konsumerar, vad vi konsumerar, varifrån varorna kommer?  Jag trodde att det var där någonstans vi befann oss idag och även  med tanke på framtiden?

Storhamnen i Norvik ska, enligt byggherrar och även kommunen, i första hand ersätta Frihamnen som idag tar emot det gods som skall tas emot i Norvik. Men om man räknar på hamnens storlek och kapacitet enligt ansökan och tittar på statistik för befintliga hamnar och befolkning, måste idén snarare vara att konkurrera ut samtliga hamnar på ostkusten. Eller att Stockholmsregionens befolkning skulle bli någonstans runt 20 – 30 miljoner när hamnen är fullt utbyggd år 2030. Men befolkningen i Stockholms- regionen kommer 2030 att vara som högst 4,2 miljoner. Det är möjligt att det finns något begripligt resonemang även kring detta, jag har försökt att få svar och ta reda på hur det hänger i hop och jag har inte lyckats. Någon som vet? Jag tar gärna emot förklaringen som visar på sambandet trygga varuförsörjningen – konsumtionen -  befolkningsökningen – storhamnen - koldioxidutsläppen! Jag vill veta.

Miljön så...Som sagt så kommer 44 hektar skärgårdsnatur att totalförstöras. Inom gångavstånd från Nynäshamn. De finns de som hävdar att Norvik är en stenöken.  De finns hamnförespråkare som i debatten använt sprängstenens "fulhet" som något slags galet argument för att området helt saknar värde och därför gärna kan få ge plats för storhamnen. Men de människor som säger det har antingen inte lyft blicken från stenen eller så har de inte varit där alls. Det har däremot jag under flera år nu och jag vet hur mycket liv som finns i bergen, i vattnet, i skogen. Visst är där sprängsten, en rest efter utfyllnaden som gjordes för många år sen då man försökte att få ett annat miljövidrigt projekt – NEX- att etablera sig på samma udde. Det är dessutom ganska många, förutom mig, som nyttjar Norvik varje dag för olika former av aktiviteter t ex fiske, hundpromenader, svampplockning, sola, utflykter av olika slag även om byggherrar och andra hamnförespråkare försöker att få det att låta som om området inte nyttjas alls eller mycket lite. Men det är alltså heller inte sant. Det är mer människor som är i Norvik än i t ex våtmarken i närheten som räknas som viktig för rekreation. Av kommunen.

Och bara under de år som jag vistats där har stenen alltmer fått ge vika för växter och träd av olika slag som etablerat sig just där  – och det går fort. Om en fem, tio år skulle där finnas en prima ung tallskog med inslag av bland annat asp och björk . Massor med fåglar trivs alldeles utmärkt där bland stenarna och vattnen. Svanar såklart, skrakar, skarvar, häger, änder av olika slag. Roskarlen är en ständig gäst med sina, i stenmiljön, perfekt kamouflerade ungar liksom sädesärlan. Under de halvväxta tallarna hittar, de numera  i skärgården till antalet allt färre, ejdrarna skydd och en trygg häckningsplats och får här många ungar i maj/juni. På klipporna längst ut häckar tärnor, globetrotterfåglarna som på hösten åter igen beger sig till västra Afrika. Här har jag sett säl simma omkring helt nära udden och vara mycket nyfiken på mig! Havsörnen är en ständig gäst och det är så faschinerande att det i Norvik är så enkelt komma nära de här fantastiska fåglarna och kunna följa dem länge då platsen är så öppen. Vissa tider på året kan man se dem i stort sett varje dag vid ungefär samma tid. Örnskådning! Det betalar folk för...

Många tvåbenta fiskare, även långväga, kommer hit då det även från land går att fiska mycket djupt (omkring 50 m enligt fiskarna själva) något som annars är omöjligt om man inte har båt. Här fiskas torsk, lax, öring, aborre, gädda och mört. Älg, rådjur, vildsvin, ormar, fladdermöss, räv, fjärilar och insekter är andra levande varelser som trivs här. Rödlistade växter och skyddsvärd natur finns på flera ställen i Norvik och vattnen och bottnarna är viktiga platser för ålgräsängar som i sin tur är viktiga för små fiskar som i sin tur är viktiga för stora fiskar. Bergen är hemvist för djuren, växterna, träden men under tjugo år skall här bli ett stenbrott. NCC, som äger marken, kommer verkligen att se till att Norvik blir en rejäl stenöken. Ett stenbrott i 20 år. Vilken fantastisk framtidssatsning! NCC ska spränga bort skärgårdsnaturen och allt ska hamna på en nivå 6 m ö h. De och Stockholms hamnar skall även spränga och muddra under vatten och fisk, och annat liv, som befinner sig inom 500 m kommer att dö och havsbotten och fiskars lekplatser förstöras. Blow Up! (vilket är namnet på min ena tavla och handlar om denna totalförstörelse.)

Ett annat problem som inte förrän helt nyligen, av någon anledning, dykt upp är att det i vattnet utanför Nynas AB, som ligger alldeles nära Norvik, troligen är fullt av gifter som dumpats genom åren från raffinaderiet Nynas AB. Att sanera området är det som länsstyrelsen i Stockholm betraktar som det mest akuta miljöproblemet i hela Stockholms län och det som måste åtgärdas snabbast. Det skulle bli mycket dyrt för Nynas AB. Det här uppgifterna var inte med i vare sig debatt eller Mkb när Norvik avgjordes i de olika domstolarna. Nu är en undersökning klar - och den visade att det inte alls var något som behövde göras åt gifterna med tanke på storhamnsbygget. Botten kommer inte alls att påverkas av fartygsrörelserna enligt undersökningen. Kommer botten inte att påverkas av sprängningarna och muddrandet heller? De som gjort undersökningen, eller betalat för den, är Stockholms hamnar och Nynas AB. När NEX-projektet, som jag tidigare nämnt, var aktuellt gjordes en undersökning av samma botten. Resultatet av den var att ingenting fick grumlas mer än ner till 2 centimeter. Det var för giftigt. Men idag är allt annorlunda; fisk och  andra livsmiljöer framför allt under vatten kommer att förstöras av sprängningar, muddrande och fartygsrörelser men den mjuka botten är däremot säker och förblir hel. Hm...vill gärna ha svar på detta från någon som kan förklara mjuk botten - gifter -  sprängningar - muddring - stora fartyg -  opåverkad intakt botten. Pengar.

Nynäshamn har redan stora problem med koldioxidutsläpp och även andra utsläpp. Vi är en skitig kommun även om det inte alltid syns eller luktar. Vi har som enda kommun i Sverige lyckats med bedriften att öka utsläppen av växthusgaser 1999-2009, detta dessutom med hela 74 %!  Det beror till största delen på den tunga industri som redan finns här. Så vår framtid borde verkligen inte vara i ytterligare skitig industri.

Kommunens utsläpp kommer att öka markant när Norvik blir verklighet. Nynäshamns kommun, som kallar sig Eko-kommun och nu dessutom har ansökt om att bli Klimatkommun, har inte riktigt vetat hur de ska förhålla sig till dessa kraftigt ökade utsläpp. Men nu har man, om jag förstått saken rätt, bestämt sig för en något udda strategi. Kommunen har kommit på den finurliga lösningen att undanta de i särklass största förorenarna, hamnen och Nynas AB, från både miljömål och när man ska sammanställa desamma för att se att man är på rätt väg. Kommunen hoppas antagligen på att nästa gång siffrorna skall redovisas kunna visa en kraftig minskning av koldixidutsläppen. Fast i verkligheten kommer det att bli precis tvärtom. Häpp! Någon som hört talas om "greenwashing"? Eller strutsar?

Antalet lastbilar kommer att från idag vara 150 000  – 170 000 /år öka till någonstans mellan 600 000 - 700 000/år när Norvik är färdigt! Läs MKB:n och kommunens miljömål. Jag vet inte om den tunga trafiken från NCCs tänkta logistikcentrum är inräknad i den summan. Antagligen inte. Eller lastbilarna med fossilgas som också är en nysatsning i kommunen. Men som det är med koldioxidutsläpp...de är liksom globala. Så även om "the capital of Scandinavia", Stockholms stad, slipper trafiken och därmed utsläppen från Frihamnen kommer de att många gånger om bidra till växthuseffekten genom att vara pådrivande till att bygga storhamnen i Norvik. Så när Stockholms hamnar, kommunen och Stockholms stad, påstår att detta blir en av Europas miljövänligaste hamnar så blir den istället, i perspektivet onödig, en av världens miljöfientligaste. 

Sommaren 2012 var det ett möte i hamnen där man skulle diskutera hållbarhet när det gäller bland annat storhamnsbygget. Där fick projektledaren från Stockholms hamnar frågan om hur många lastbilar det skulle komma att bli till och från Norvik per dygn. Han visste inte men trodde att det rörde sig omkring 300/dygn! När jag senare berättade för honom att den rätta siffran är 2000/dygn undrade han var jag fått den siffran ifrån? Då berättade jag att det var från deras ansökan och Mkb´n.

Stockholm hamnars nye vd har också fått frågan om antalet lastbilar per år som hamnen kommer att alstra just med tanke på miljöproblemen. I de två intervjuer som jag läste svarade han i den ena 300 000/år  och i den andra 200 000/år. Den rätta siffran ligger någonstans 450 000 - 500 000 och eventuellt ända upp till 600 000 om inget gods går via järnväg. Det som vd kanske menade var antalet TEU och så glömde han att säga det och även att räkna med de RO-RO lastbilar samt LO-LO som hamnen skall ta emot och som också ska vidare med sin last. Byggherrarna och kommunen sitter ofta i möte och diskuterar hållbarhet. De har aldrig diskuterat lastbilstrafiken. Inte enligt projektledaren.

Av nyfikenhet så ställde jag även frågan till Anna Ljungdell som är vårt kommunalråd (s) om hur många lastbilar det skulle bli på våra vägar. Hon visste, 2000/dygn. Det är bra - då vet hon vad konsekvenserna kommer att bli. Jag förutsätter att alla de andra politikerna också vet det. Det vet däremot inte herrarna från Stockholms hamnar. Även om projektledaren, för mig, uttryckte  en viss oro. Inte över utsläppen men däremot över väg 225...

Förutom detta så är det helt oklart hur mycket av godset som skall gå på järnväg. Någonstans mellan 15 - 30 % gissar Stockholms hamnar. Jag pratade med Stockholms hamnars projektledare för Norvik i somras (2012). Svaret på min fråga om hur mycket av godset som skulle gå på järnväg var att " han inte var någon profet och att de, Stockholms hamnar, inte kunde bestämma över sina kunder om hur de skulle frakta godset vidare”. Att han inte var någon profet misstänkte jag redan och jag trodde heller inte att han skulle kunna svara på min fråga med tanke på hur osäkert allt är vad gäller projektet. Men jag hoppades ändå, med tanke på klimatförändringarna, att Stockholms hamnar arbetade aktivt för att så mycket som möjligt av godset skulle fraktas på järnväg. Så min nästa fråga blev då givetvis om det kunde bli så att inget fraktas med järnväg? Och projektledaren svarade att; ” ja så kunde det bli”. 

 Så det argumentet för miljönvänligheten, att en stor del av godset skall fraktas med järnväg stämmer alltså inte heller, möjligtvis kommer en liten del att gå via järnväg. Måhända. Ingen vet hur det kommer att bli eller verkar arbeta för att få över så mycket gods som möjligt på järnväg vilket är mycket märkligt. Och skulle inget gods transporteras via järnväg får det naturligtvis stora konsekvenser i form av omkring 100 000 - 150 000 lastbilar/år ytterligare.  

Om järnvägen skall vara ett dubbelspår ända till Nynäshamn eller bara det så kallade industrispåret är otydligt i debatten. Den ene som pratar om järnväg menar dubbelspår och den andra menar industrispåret – så även här är osäkerheten stor liksom när det gäller kapaciteten, det vill säga hur mycket gods som är möjligt att frakta via järnväg. Förespråkarna hävdar att kapaciteten finns - men hur vet man det när man inte vet hur mycket av godset som skall gå på järnväg? Och är järnvägen finansierad? Och gäller den finansiering i så fall dubbelspåret eller industrispåret?

Det mesta av godset kommer alltså ändå att fraktas med lastbil. Ca 2/3 delar av godset skall inte till Stockholmsregionen. Då gäller det för den tunga trafiken att så snabbt och så billigt som möjligt ta sig ut på de stora vägarna. Och det är här det verkligen inte är varken övertygande eller renhårigt att prata om miljövänlighet vad gäller hamnen. Det är bara att titta på en karta så förstår ni vad jag menar. Nynäshamn har en bra insegling men ligger riktigt dåligt till när godset skall vidare. En massa mil kommer att köras tur och retur med lastbilar för att bara ta sig till och från hamnen och de stora vägarna. Även om förespråkarna gör allt för att glömma bort detta geografiska faktum. Alla dessa lastbilar kommer även att påverka trafiksäkerheten. Det är högst troligt att trafiken på den redan idag tungt trafikerade 225:an, smal och krokig, kommer att flerdubblas. Det borde anses som helt oacceptabelt - särskilt av våra kommunpolitiker. 

Då allt, eller det mesta, är en kostnadsfråga så borde det bli både enklare och billigare att med båt frakta sitt gods till t ex Oxelösund, Södertälje eller Gävle - till närmaste hamn för slutdestinationen för godset - och därefter lasta direkt på den järnväg som redan finns vid de etablerade hamnarna eller på lastbil som omedelbart är ute på t ex E4:an. Varför välja Norvik?

Jag har försökt att få svar även på dessa frågor utan att lyckas och jag tar gärna emot svar och förklaringar när det gäller järnvägen - hundratusentals lastbilar –  trafiksäkerhet - koldioxidutsläpp – andra föroreningar av tung trafik –  miljövänlig storhamn.

Men jobben då... Förhoppningarna är stora att hamnen skall föra med sig massor av jobb. I hamnen är den senaste siffran som jag hört omkring 50. NCC säger att logistikcentret kommer att generera ca 1000 jobb. Siffrorna har varierat mycket eftersom ingen  säkert vet om ”de” kommer...kunderna till storhamnen alltså. Det är alltså en osäker satsning om man tänker jobb. Om man dessutom kommer ihåg det som Leif Stenqvist (fd ordförande i samhällsbyggnadsnämnden) sa i en intervju i Nynäsposten, det lät ungefär så här; ”Jag ser framför mig en hamn där man inte ser en människa, där allt är automatiserat” så känns det som om antalet arbeten ändå kommer att bli begränsade. Men de som blir kommer att kräva ett högt pris.

 Det som skulle vara ett mycket gott alternativ till att bygga en storhamn är stadsplanevisionen ”Staden vid vattnet” som kommunen fick i gåva från Axel Johnsons stiftelsen under förra året. Den handlar om att bygga den mänskliga staden, en hållbar och miljövänlig stad. Stiftelsen skriver vidare att ”som ett led i arbetet med att sprida kunskap om god stadsplanering har stiftelsen beslutat att erbjuda ett antal pilotkommuner stöd med nya stadsplaneförslag”. Jag har läst den från pärm till pärm och tycker att det är väldigt intressant. Klokt. Fint. Spännande. Läs den!

 Vissa delar behöver säkert diskuteras och ändras men tankarna och ideerna är mycket bra. Om man i kommunen beslöt sig för att satsa på att bygga ”Staden vid vattnet” skulle det , enligt stiftelsen, för Nynäshamn handla om en kapacitet för att bygga 8 500 bostäder samt plats för 5 300 arbetsplatser. Hur många jobb skulle inte det bli? Både för nya och gamla nynäshamnare och för nya och redan befintliga företag. Vi skulle inte behöva bygga Norvik alls. Vi skulle, på riktigt,  kunna bli den där framtids-, eko, klimatkommunen som vi ger sken av att vara. Med arbetstillfällen för många olika grupper, för många olika sorters och olika stora företag. På ett helt annat sätt än bygget av storhamnen kommer att kunna göra. Sug på den, många fler arbetstillfällen utan all den förstörelse som storhamnen för med sig. Vore inte det något att välja istället? Vad tror ni nynäshamnarna hade valt OM de hade fått frågan – Vill du att vi bygger storhamnen i Norvik en 100 årig idé, som kommer att ge många jobb (?) under byggtiden sen,  när det är klart , avsevärt färre samt smutsa ner Nynäshamn och världen rejält långt in i framtiden eller att vi bygger ”Staden vid vattnet” som kommer att generera långt fler jobb, framtidsjobb, särskilt för nynäshamnsföretag och gälla många fler branscher och där allt skulle byggas med särskild omtanke på klimat och miljö.  Och som inte kommer att generera hundratusentals lastbilar och totalförstörd nära skärgårdsnatur. Vad skulle du välja?

Det som inte är bra med förslaget är alltså att Norvik fortfarande finns med som storhamn – tanken med det från stiftelsens/arkitekternas sida är att den nuvarande hamnen skall flyttas till Norvik för att även ge plats till bostäder/arbetsplatser där hamnen ligger idag. Men det har inte Stockholms hamnar alls tänkt att göra. De tycker att Nynäshamn skall ha både storhamnen och den befintliga hamnen. Dessutom så tänker sig stiftelsen/arkitekterna att man ska ”fläta” ihop Nynäshamn med Ösmo och att bebyggelsen där även ska innefatta platser för odling. Men vem vill odla, kan odla, ekologiskt och miljövänligt där det dundrar förbi hundratusentals lastbilar och annan trafik? Ingen. Så där finns det plats för att tänka om, tänka bättre.

Så - bygg inte den storhamn som inte behövs. Det går fortfarande att ändra sig – kommunfullmäktigeledamöterna kan fortfarande ändra sig. Men för det krävs framförallt mod. Och det är tveksamt om det finns mod att säga att nej, vi har ändrat oss och vi stoppar detaljplanen och börjar istället att arbeta med att så snabbt som möjligt bygga ”Staden vid vattnet”.

... Och ovanstående är alltså orsaken till att jag målade mina två Norvikstavlor – varav den ena nu hänger i kommunens konsthall!  Den andra kan ni se här nedan.

(To be gone - Norvik 2013, akryl)

”We will be known forever by the tracks we leave behind”

Dagens låt blir helt enkelt :  https://embed.spotify.com/?uri=spotify:track:0qg2YKT8Mx8phCXr2VL9TM"  (Libera med  "Sanctus") för det som är helighet för mig är naturen. Inget, ingenting, ingen ger mig den känslan som jag får av att känna samhörighet med naturen och alla dess faschinerande livsformer, skönhet och kraft. Värd all respekt och omtanke. Alldeles särskilt om vi på det allra minsta sätt värnar om oss själva och varandra.

Målar natur. Är igång med två målningar där färgerna betyder mycket. Har tänkt att måla tre bilder på tema natur, en speciell sån, inom en snar framtid. Sen vill de säga något... men mer om det senare. Här ovan är en detalj från den ena av dem. Jag målar väldigt fritt och låter färgerna visa vägen. Använder mycket vatten men det är akrylfärg och inte akvarell som annars är den "vanliga" tekniken när det gäller att måla vått i vått.

Har lyssnat mycket på en låt som jag hörde i ett reklaminslag på tv'n - de som gjorde den reklamfilmen har dock totalt missat målet Åtminstone när det gäller mig. Jag har inte den blekaste aning om vad den gjorde reklam för, men låten...den är såå fin; Jonathan Jeremiah – Gold Dust

Är igång med nya målningar - även om det just nu rör sig om skisser. Har kommit på att jag kan skissa i PhotoShop istället för mina enkla blyertsskisser. Då blir det som att hitta motiv och färger på tavlan redan på det stadiet och jag kan testa färger, mönster och motiv mot varandra om och om igen, möjligheterna är obegränsade tror jag. Väldigt kul! Sen får vi se vad det blir när jag ska måla av mina nya skisser...då blir det antagligen ännu fler förändringar och vad resultatet till slut blir vet jag inte...än. Exciting!!!

Tänker på vad han regissören till "Searching for sugarman", Malik Bendjelloul, sa i en intervju härom morgonen - " det är bättre att göra någonting bra än att göra någonting fort"... en taktik som han hade använt när han gjorde sin film och tänkte använda inför nästa. Och som med fördel skulle kunna användas i många andra sammanhang. Eftertänksamhet och långsamhet kan vara väldigt bra. Precis som den underskattade snällheten...

Och idag så lyssnar jag på Björn Melander – The Appletree när jag sitter vid datorn. En alldeles ny bekantskap som genast kom att bli målarmusik för mig. Njut! I lugn och ro...

(den vackraste målningen)

Så blev det en tur till Värmland i höst för att titta på målningar av mästaren av akvarell; Lars Lerin. En stor permanentutställning har han i Karlstad och jag har länge längtat efter att få se hans målningar i verkligeheten.

(bokhyllor från ett bibliotek i naturlig storlek...å många böcker känner man igen)

Jag hörde hans sommarprogram i somras och blev åter igen faschinerad av denne man. "Jag har alltid haft lätt för att göra det svårt för mig" sa han på sin vänliga värmländska och är vi inte många som känner igen oss i det..? Hans sätt att berätta är roligt, spännande, knasigt, vemodigt och sorgligt på en och samma gång. 

(hund (målad i Brasilien tror jag) obs hållningen, uttrycket, rörelsen...imponerande)

Och vilken konstnär! Han har precis järnkoll på akvarellen både vad det gäller pigmenten, ljuset, färgerna och formerna. Jag har aldrig i hela mitt liv sett såna stora akvareller, flera var ca 2 x 3 meter! Det jag tänkte på var att den mannen vet vad han gör innan han törs sätta igång såna jätteakvarellprojekt. Jag blir nervös vid blotta tanken. Vilken energi han måste ha! Vilken kraft ! För akvarell är svårt och speciellt. Och är alldeles särskilt spännande när pigmenten gör lite som dom vill och hittar på egna fantastiska mönster och blandningar - men ändå måste du som konstnär kunna styra och bestämma för att det där särskilda speciella ska  hända. Det är i alla fall min erfarenhet - som inte är alltför stor. Men jag gillar verkligen akvarellmålning och tänker ofta på att jag borde ägna mer tid åt det. Det var via akvarellen jag började måla för dryga tio år sedan - nej - det är nog snart 15 år sedan...!

(ett annat vackert hus i jätteformat)

Så jag kan verkligen rekommendera Lars Lerins utställning på Sandgrund i Karlstad http://sandgrund.org/ . Hoppas att han byter ut målningarna då och då för jag vill se meeer! Och jag tar gärna en tur till vackra värmland igen.

(Små akvareller från vardagslivet, jag kan höra och känna hur det är/var där...)

(Så verkar han gilla djur, mängder av dessa fantastiska hundakvareller fanns att se)

Souveniren från Värmland var självklar...en svart värmlandssnidad varg fick följa med mig hem...och nu när jag skriver det här lyssnar jag på favoriterna First Aid Kit och "Wolf "- vad annars... ;) !

First Aid Kit – Wolf 

(Min värmlandsvarg....)

Klar med min beställningstavla och här kan ni se vilka färger den går i på min "palett". Jag använder bakplåtspapper och blandar färgen på - mycket praktiskt - oljan hålller sig ganska många dagar på papperet (beroende på kulör förstås, blått t ex torkar snabbt men vitt är sååå låååångsamt) och om det behövs brukar jag spraya lite vatten över så att färgen skall vara fräsch och sen sätter jag över engångstallrikar (som jag återanvänder många många gånger) som lock. Det funkar bra.

Det är intressant med beställningstavlor - ofta blir det till att måla något som man inte alls hade tänkt sig att måla annars... En utmaning! Jag brukar börja med att samla på mig olika slags material om vad det nu är som jag ska måla så att jag får ett hum om hur jag ska gå vidare. Sen får jag en ide som jag börjar att måla efter. Mina beställare får titta på den färdiga tavlan innan de  bestämmer sig...Vi kan ju ha tänkt helt olika!

Fru Älg med sina babies..

Sen hade jag lyckan att under eftermiddagen när jag gick upp i ateljén få besök av familjen Älg. Det är en älgko som alltid vid den här tiden på året blir väldigt närgången i området där jag bor och det beror på äpplen och andra frukter som älgar gillar. Hon vet precis var hon ska ta sina kalvar för att de ska få smaka på höstens skörd. Jag har mött dem flera gånger (även med hundarna) och jag tycker det är härligt att få sån närkontakt med dessa vackra kraftfulla djur. Man får bara hålla sig lite lugn själv och inte komma för nära - men varför skall man gå för nära? Respekt är det som gäller vid möte med vilda djur, vad det än är för sort, då behöver man inte vara rädd. Det som oroar mig är att de ska bli påkörda och orsaka skada eller skadas själva eller att man ska få för sig att  skjuta dem vilket människor så ofta är kvicka att gapa efter om något djur av någon anledning inte passar dem... Men det finns naturligvis många som liksom jag, njuter av det årliga besöken. Och jag hoppas att kon och kalvarna klarar sig, att hon gör som jag sa till henne och går tillbaka in i skogen och att hon kommer tillbaka, med sina nya kalvar, många år än....

 Fru Älg, se vad fin hon är!