2002 var ett lyckans år för mig. Då köpte jag min första egna hund, en silver storpudel som döptes till Malte. 2003 blev också ett lyckans år. Då köpte jag min andra storpudel, Albin som är vit.  Vad jag längtat efter dessa två och ändå är det tusen gånger härligare att äga hund...hmhm..pudel än vad jag kunnat tänka mig! 

Jag blev allergisk redan som liten. Hela familjen var också mer eller mindre allergisk. Och jag var, och är, mycket mycket djurintresserad. Hundar och hästar var det absolut bästa och allergin för hästar är stark så det fick bli hundar på det bästa sätt som jag kunde komma på. Morfar hade jakthundar, Lurvas och Musty, som jag kunde gå ut med och klappa  när jag var och hälsade på. Jag nästlade mig in på en kennel som födde upp gråhundar och fick följa med på utställning och leka med valpar. Jag lånade hundar av alla som sa ja, det vill säga,  jag lånade dem och gick promenader. Så passerade bland andra;  Makoyana, chow-chow, Rina, schäfer, Hektor, karelsk björnhund, Ullen, mellanpudel, Burr, mellanpudel och den käraste av dem alla; Frej, en vacker, nästan svart schäferhanne . Han blev nästan som min egen och både han och jag var lyckliga när vi fick gå, cykla eller springa ut tillsammans - vilket vi gjorde nästan varje dag under några år. Matten och hussen var nog bara glada att jag motionerade honom så mycket - idag kan jag tänka på honom med stor glädje men också sorg då jag bara plötsligt en dag inte hämtade honom längre...jag hade blivit äldre och fått andra intressen. Och tänkte inte mer på det då - och förhoppningsvis var det så att han, som hundar gör, levde i nuet och inte saknade mig alltför länge - även om han alltid när jag träffade honom senare blev så glad. Käre Frej - det var så kul att vara med dig. Och så har det fortsatt, jag har gärna umgåtts med alla hundar som kommit i min väg.

Så jag har alltid, så länge jag kan minnas, längtat efter en egen hund. Trots att jag visar allergi mot hundar på pricktest så är det inte många hundar som jag direkt blivit sjuk av. Men jag vågade helt enkelt inte skaffa mig någon - dessutom var min familj mer allergisk än mig så det skulle helt enkelt inte fungera. Senare, när jag flyttat hemifrån vågade jag inte om jag inte skulle tåla - tänk att ha hunden några år och sedan måsta skiljas - nej, det stod jag bara inte ut med. 

2001 fick jag höra av någon att många allergiker verkade tåla pudlar. Jag blev eld och lågor, jag hade alltid gillat pudlar och i synnerhet stora sådana. Så jag började undersöka saken, dels rasen dels försökte jag hitta någon storpudel i närheten som jag kunde få träffa. Jag hade turen att få kontakt med en storpudelkennel och den ännu mera stora turen att till och med få "låna" en storpudeltik under några dagar för att känna mig för. Hem till oss kom Tina (bilden) en vacker, härlig vit tik.

Allting gick bra, jag verkade klara pudel (det gör inte alla allergiker) och så blev det bestämt att vi skulle pröva. En storpudelkille skulle det bli så fort allting var rätt i tiden. Det blev det, efter det att vi köpt hus och renoverat, senhösten 2002. Så tack Eva Rådmann med make, kennel Guess Who's för att vi fick låna er fina Tina. Det var så generöst av er! Och blev min ingång till den helt fantastiska rasen Pudel!